Om Strokehjärnan vore en båt vore den en gisten eka med pyspunka på kaptenen.

Om Strokehjärnan vore ett väder, vore den ett långsamt åskmoln med lokala inslag av sockervadd.

Om Strokehjärnan vore en sport, vore den baklängesfotboll med tjugo bollar på plan.

Om Strokehjärnan vore ett djur, vore det en bläckfisk med styrsel på endast en av tentaklerna och fem midsommarnubbar i resten.

Om Strokehjärnan nu är min ska jag ta en nubbe till, sittandes i den gistna ekan med alla mångfärgade bollar runt mina fötter på väg till ännu en halvlek i mitt livs fotbollsmatch.

För alternativet är så mycket tristare, mörkare och varar, där tre meter under jorden, i evighet.