Mörkret sänker sig i min kropp. Hundens varma andetag i mitt knä är det enda som bjuder det motstånd. Min hand stryker som en livlina hennes huvud. Hennes omedvetenhet ger min själ en flämtande ljus glimt. En tuggad pennstump ser mitt behov, lägger sig i min hand. Formar ovant min känsla i ord. Raspande toner mot pappret. Min hjärna lyser mörk. Som Irrbloss är nu tankarna färd genom synapserna. Grammatikens välkända kartor har upplösts i tårars salta sorg. Sömnen, lika avlägsen som morgonljusets befrielse, gäckar min utmattade själ. Men snart kommer ljuset åter, jag tvingar mig vila i visshetens händer.