I helgen var jag ju på helgkurs på Valjeviken i Blekinge med Neuro Skåne. Det var första gången jag vågade mig ut på vift på egen hand. Ändå kändes det tryggt då Valjeviken är helt tillgänglighetsanpassat. Det är en Folkhögskola men också ett rehabställe. Jag har aldrig tänkt på hur dåligt samhället är på anpassning för de( numera oss) som har en eller annan funktionsvariation. Jag tillhörde ju normen i samhället under många år och kunde alltid röra mig som jag ville. Även alla år jag gick med käpp. Det tokigaste jag upptäckt är att även de ställen som skryter med att de är tillgänglighetsanpassade sällan göra rätt. Till exempel kan en handikapptoalett vara stor och bra med handtag runt toastolen. Men uppenbarligen tänker man sig inte att många rörelsehindrade kan klara toabesök själv. Så toarullshållaren sitter två meter bort på väggen från toastolen. Eller så finns ingen tryckknapp vid dörren för automatisk öppning så det är svårt att komma inför man måste dra i dörren och backa undan rullstol eller rollator samtidigt. Tunga är de dörrarna ofta också! Det är tydligt att många ställen är utformade av fullt rörliga/ kognitivt besvärsfria utan kommunikation med de som faktiskt nyttjar ställena. Dörrar in och ut från ställen saknar ofta automatik. Ett ställe jag ofta ska till har fin bra ramp upp till entren men jagkan ändå inte komma in, även om jag skulle komma med bara min käpp, för dörren är tung som Riksbankens kassavalvsdörr! Jag tänker att jag ska göra samlade inlägg en dag på alla ställen jag besöker och hur mina tankar är om deras tillgänglighet ut en ”Knickedicks” perspektiv.

Nå, Valjeviken är då en dröm att vistas på! Allt är enkelt och det som inte skulle råka funka hittas det lösningar på.

Det var alltså första gången jag åkte på något utan make som biträdande hjärna och muskler. Jag kände ingen där men det ändrade sig snabbt! Kursen hette ” När livet inte blev som det var tänkt. En handlingsplan för att gå vidare.”

Många livsöden, mycket sorg, påtvingad förändring, kanske ilska samlades på samma ställe. Men också acceptans, en hjälpande hand, fungerande liv och framför allt mängder av skratt. Kan inte påminna mig när jag skrattat så mycket senast! Vi hade seminarie, skogsbad, mindfullness och cirkelträning( den fick jag avstå då hjärnan inte ville mer). Jag deltog i vattengympa som det var ok att delta i utifrån sin egen kapacitet. Så var det för övrigt med alla aktiviteter, man deltog utifrån sina egna förutsättningar. För att spara hjärnan körde jag min lilla vikbara scooter närhelst jag skulle förflytta mig så jag sparade hjärnans batterier och kroppens ork så mycket det bara gick och kunde använda den begränsade orken till de viktiga sakerna! Delta på mina villkor, umgås och vara social. Som jag saknat det sociala! Jag tog nog igen det med råge denna helg. Men eftersom jag var klok har jag ju vilat innan, tagit mina vilopauser mellan passen och noga sett till att veckan som kommer är helt tom! Och det var tur jag gjorde. Jag är nämligen helt slut nu. Om mitt talprogram på datorn har svårt att tolka min skånska dialekt i vanliga fall så kämpar det nu i panik då afasin pepprar orden med hackningar och tappade ord. Denna helg kommer kosta. Den kommer kosta rejält. Rädslan finns alltid i bakhuvudet att jag gör för mycket och får en permanent försämring. Men än så länge ligger jag här i soffan och har en varm lyckokänsla i hjärtat när jag tänker tillbaks. Jag minns ju inte allt då mitt närminne är skadat men har lärt mig att saker ändå stuvas in i hjärnan och sen kan dyka upp som gumman ur lådan ett tag efter. Aldrig då jag behöver minnas det men kanske någon vecka senare eller en natt två månader efter( Jo det har hänt!). Jag försöker alltså ta mycket foto som hjälper mig veta vad jag gjort. Alla verktyg i verktygslådan jag lärde mig på min långa rehab på Orups hjärnskadeavdelning har dammats av inför denna helg.

Än så länge vågar jag tro att jag kommer göra om denna tur.