Ja, nu blir det en ”Rant”(svengelska) igen:

”Oj Vad Du Har Råkat Ut För Mycket!”

Detta får jag ofta höra av folk. Egentligen är det inte deras sak att ha åsikter om min hälsa eller ohälsa men många delar glatt (och högljutt)med sig av sina åsikter, framför allt om jag sitter på promenadscootern eller i rullstolen( ni vet, öronen och hjärnan sitter ju i fötterna). Suckar och ojar sig för att sedan avsluta med -” Ja, jag hade då aldrig orkat med så mycket skit i livet, det hade jag aldrig haft tid med och jag är så noga med träning och kost.” Jasså, hade du inte? Hur hade du då tänkt dig , där i början, välja bort det om du nu hade fått så ”mycket skit” i livet? Tror du man väljer att bli sjuk? Tror du man sen för att det är så ”kul” att vara sjuk väljer att öka på antalet sjukdomar? Typ: ”Hm, jag känner mig lite uttråkad på att bara vara hjärtopererad, om jag skulle ta och öka på med en stroke? Eller kanske en ryggreumatism? En epilepsi? Eller åh, en syringomyeli? Alltid så svårt att välja. Jamen jag tar hela paketet”! Typ, krank extra allt!” Because I´m Worth It!”

Jag tränade i många år, gym, löpträning och fitness fyllde varje vecka efter arbetet i noggranna träningspass. Jag tränade ganska hårt och fintrimmade därför kosten noga. Jag tävlade till och med i perioder! Men ser du, man kan ändå få sjukdomar! Ja, visst är det märkligt, jag är och har aldrig varit lat och klen. Så, då kan vi alltså utesluta det också? De förutfattade meningarna stämmer sällan nämligen. Människor har en historia. Människor består alltid av mer än det du ser en kort stund!

Men ännu värre är det när läkare slänger ur sig den kommentaren!

-Oj, jag läste din journal. Du har råkat ut för mycket du! Gärna med huvudet lätt på sned och med en svag nyans av klentrogen ton. Om de inbillar sig att den är inkännande eller ska ge en medkännande känsla så är de ute och cyklar. Jag är fullt medveten om att min journal är en diger lunta! Jag vet att man troligen bleknar när man som läkare öppnar min journal inför mitt besök. Jag inser att det då kan vara svårt att hinna med att sålla ut vad som denna gång orsakar mina besvär.

JAG VÄGRAR SKÄMMAS FÖR ATT JAG ÄR MULTISJUK LÄNGRE!!! Det får vara nog nu. Jag har inte valt mina sjukdomar. Man kan inte välja sina sjukdomar. Och hade man kunnat välja så hade jag inte valt allt det jag råkat ut för. Jag hade valt typ nageltrång eller lite pälsdjursallergi( inte för att förringa de kval de åkommorna kan ge, jag har dem själv och det är säkert kämpigt för många men i min värld är det milda åkommor).

Läkaren: -Oj, du har råkat ut för mycket, du. Jag: Ja, men jag lever! Det är minsann mer än man kan säga om många(även många ”levade”)!

”Ingen går hel ur det här” som Plura sa. Inte ens du. Du som naivt tror att du kan planera allt i ditt liv. Du som tror du har full kontroll över allt som ska ske, som vet vart du vill i livet. Du som blåögt tänker ”Det händer inte mig” . Varför skulle det INTE hända dig? Varför skulle just du vara undantagen svårigheter? Är du medveten om att genom att tänka så, tänker du också att du är mer ”värd” än de som råkar ut för svårigheterna? För missta dig inte, alla vi som blivit sjuka eller mött tuffa utmaningar av andra slag trodde också oss ha koll på hur vi skulle forma livet. Vi pluggade, planerade in karriärsteg, resor, träning, familjebildande, pensionssparande och allt annat som man så ofta gör här i vår välbärgade västvärld där vi tror vi kan få allt vi vill när vi vill och där vi av någon anledning tror vi är evigt unga och odödliga! Vi kan inte, inte en endaste en av oss, gå oskadda genom livet! Är det inte hälsoproblem så är det sorg, ekonomiskt trassel, ensamhet eller ett evigt ifrågasättande av sig själv. Vi går alla genom livet och samlar på oss diverse sår och ärr. Jag önskar människor kan ha lite ödmjukhet inför detta.