Sjukdom, Död, Hot, Sorg. Så tunga ord. Så otäcka ord. Ord som gör ont och som gör ont i oss alla. Men ord vi alla kommer att använda. Lära känna. Storma mot. Rasa över. Förlika oss med.

Livet vänder utan att jag bett om det. Utan att jag velat det. Vänner som lämnar .Vänner jag lämnar. Intressen jag tvingas ge upp utan att hitta ersättare. Visioner och drömmar som går i kras. Smärta gör ont på så många sätt. I kroppen, i knoppen, i själen, i plånboken, i drömmen bara för att nämna några.

Varför har jag det såhär? Varför jag? Varför straffas jag? Tränade jag inte tillräckligt? Åt jag för mycket fett/ för lite grönsaker/ Drack jag för mycket kaffe/ borde jag druckit rödvin, det är väl bra för blodet? Får jag alla sjukdomar för att jag varit ond i ett tidigare liv? Finns det ens flera liv? Finns det en gud när jag lider såhär? Finns det något alls utom slumpen? Varför gnäller jag, det finns minsann de som har det mycket värre! Om jag bara anstränger mig lite till. Har jag ens ansträngt mig? Äter jag alla hälsokostpreparat/ balanserade kosten jag borde? Tankarna snurrar, jagar varandras svansar, tappas bort, hakar i och snurrar runt i evighetslooper.

Det har varit en period med extra trötthet och värk. Därför har jag inte skrivit här på ett tag. Dagar då jag behövt pausa ”livet” så litet det än är. Batteriet i huvudet är tomt. Kroppen har feber och värk. Men trots detta springer tankarna som galna vålnader i hjärnvindlingarna utan någon som helst ordning. Sömnen försvinner också då hjärnbatteriet tillåts bli så här tomt. Jag har kämpat med att inte dyka ner i dyn och börja vältra mig i självömkan och rasa mot universum. Jag brukar klara det genom att sätta en mental gräns eller tidsgräns om ni så vill. Jag ”tillåter” mig att ömka, rasa, ”panika” eller vad det nu är som behöver komma ut i till exempel två timmar/ en dag/ en vecka. Allt beroende på hur allvarligt mörkerdyk jag känner att jag har. Det har alltid fungerat som strategi. Jag vill ju inte trycka undan de känslor som behöver komma till ytan men jag vill ju absolut inte fastna i dem heller. Men nu när Strokefatiguen kommit in i livet fungerar inte denna strategi helt optimalt. Jag har ju dessutom en förvärvad kognitiv skada efter strokarna så jag glömmer oftast. Det är numera även svårt( denna gång har det inte gått alls) att skriva för att strukturera upp tankarna. Hjärnbatteriet var för tomt. Det hade lyst rött för länge innan jag lyssnade till varningssignalerna. Dessutom fick jag någon form av bacill med feber och halsont. Då återstår bara att gå i ide. Begränsa allt. Och vänta in den islossning som förhoppningsvis kommer. Men rädslan för en försämring finns alltid lurandes bakom allt. Jag har så lätt för att slå på mig själv, klanka ner på mig själv så fort jag mår såhär Varför är det så?

Att förlika sig med sin situation är ett arbete som inte avslutas. Jag har många gånger försonats med hur min kropp går sönder. Inför varje livshotande operation har jag tänkt över om jag sagt allt jag vill till de jag älskar, testamentet är uppdaterat, att alla vet hur jag helst vill bli begravd, mm. Jodå, jag förstår så väl att det är kontrollbehovet i mig som härjar. Jag vill inte lämna några lösa trådar efter mig. Efter varje livshotande operation eller allvarliga sjukdomsdiagnos har jag känt en tacksamhet att denna kropp strider som den gör. Att jag kämpar! Att jag överlever en tid till i detta liv. Sen infinner sig en tid av reflektion och acceptans. En sinnesfrid. Jag känner att nu, nu är jag klar med min inre resa mot att vila i tilltro till ”It is What It Is” och att det är ok fast det är annorlunda än vad jag inbillade mig kunna styra mitt liv mot. Jag känner att jag nu kommer kunna ta alla framtida utmaningar som eventuellt kommer komma med denna sinnesfrid som jag kämpat så hårt för. Och att livet är ganska fantastiskt ändå!

Men man är inte färdig. Jag tror numer att man aldrig blir riktigt färdig. Man blir äldre och studsar inte tillbaks lika snabbt längre. Man har mer liv bakom sig än framför sig kanske. Lite för många drömmar har fått ges upp. Och då kommer de existentiella funderingarna och reflektionerna tillbaks för en ny karuselltur. Men det är livet. Mitt liv. Så blev det. Och det är trots allt ett bra liv. Jag tänker att jag inte behöver vara ”färdig” med att vara en hel människa med permanent sinnesfrid och upphöjd acceptans för allt livet blivit förrän det verkligen är dax att ”sätta stövlarna” och stiga på för den sista resan. Den sista Karusellturen! Och då minsann tänker jag åka på en av de färgglada karusellhästarna rakt in i evigheten! Fniss!

Som det lilla sandkorn jag/ vi egentligen är i evighetens evighet behöver man ibland blåsa upp sin självbild för att få syn på sig själv. Och sedan inse att det är just mängden sandkorn tillsammans som gör denna evighetens sanddyn.

Jösses, nu svamlar jag en massa ”Wannabee”-filosofiskt dravel känner jag. Det är tydligt att jag inte borde låta det gå så lång tid mellan fundering och textskrivandet för då blir det flummigt.