Nu härjar kroppen med mig. Och tyvärr inte bara kroppen utan även knoppen. Jag känner mig uppgiven. Det är inte jätteofta som jag ”ger upp” som nu men när det blir så här så tillåter jag mig att säcka ihop och sitta still i uppgivenheten ett tag. Smärtan ger ju aldrig upp. Den lurar mig hela tiden. Nu har jag fått nya sprutor att ta en gång i veckan utöver de jag ska ta en gång i månaden. Jag har tagit dem i snart två månader. Jag trappade ut kortisontabletterna i början av detta och hoppet steg såklart. Jag har så svårt att inse att sjukdomarna blir värre och att jag blir äldre. Men,, Igår satte jag igång en ny kortisonkur för nu gick det inte längre. Min vänstra käkled har blossat upp och gör vrålont. Trodde först det var en tand men det blev tydligt att det var själva leden som frossade i ett skov. Jag börjar få samma kantighet i ansiktet som min mor hade ser jag nu också. Käkbensleden växer liksom av inflammationerna. Visst var hon en snygg kvinna men jag har svårt att förlika mig med att likna henne mer och mer för varje dag som går. Och det är inte bara i utseendet jag liknar henne mer och mer utan också i det kassa virket. Jag får visst varenda en av hennes krämpor. Dessutom har jag blivit mer kraftlös och fått smärta även i musklerna i armarna som närmast känns som en blandning av kramp och mjölksyra kryddat med nervsmärta.

Låter mysigt men jag garanterar att det är vidrigt. Nervsmärtan har sitt ursprung i min skadade nacke så den går inte att undkomma men det andra har med reuma att göra. Ändå hoppas jag: Kanske är det biverkningar om jag har ”tur”. Hujedamig sånt gnäll idag!

Varför svarar jag då alltid: ”Jotack, huvudet upp och fötterna ner” när någon frågar hur det är? Klistrar på mig ett glatt ansikte och småsnackar lite för att inte folk ska se hur ont, trött eller uppgiven jag är. För att inte belasta folk? För att det är så kass som det ofta är numera och det är ju tråkigt att alltid bara komma med samma visa?

Vilken lögnare jag är. Men troligen är sanningen den att jag inte vill kleta in mig i kalla de ”välmenande” råden folk alltid helt oombett ska erbjuda. -”Har du provat Ginseng”? -” Har du testat att äta veganskt/ macrobiotiskt/ äggdieten/ 11/7 dieteten, B12 tillskott,blablabla”? Det är väl klart att de flesta av oss som har sjukdomar som inte går över har testat det mesta. Vi har troligen testat även det du inte ens hört talas om ännu för vi dammsuger forskningsresultat, hemsidor, tips av andra med samma besvär i vår jakt på den missade pusselbiten. Många av oss är lätta byten för hela hälsokostindustrin.

Nå, Detta inlägg har tagit mig längre tid än vanligt att skriva då jag varit så under ”isen”. Nu, idag, börjar nog ljuset komma igen! Fått kortisonspruta i käkleden, en liten godispåse ny medicin( URK) och sett vintergäck. Mer behövdes inte nu när skovet börjat klinga av. Och då ska jag publicera gnällinlägg. Håhåjaja, en sån en jag är! men vet ni, ibland måste man få visa upp även den ”bläiga” sidan av livet, eller hur? Hur gör ni när ni har skov eller mår kass på andra sätt? Sätter ni också på er pokerfacet när ni tvingas ut bland folk? Och rasar ihop så fort ni är ensamma igen? Och håller ni med mig om att man är ett ganska lätt byte för alla dunderkurer, om inte annat så i perioder?

Nu när kropp och knopp så sakta börjar sluta kriga mot mig ska jag börja ta tag i livet igen. Läsa på inför några specialistbesök där jag bland annat ska stångas mot en läkare som alltid vet bättre än den lilla okunniga patienten framför hen. Ja, jag vet: Det är ju självklart att en specialistläkare( och överläkare minsann) alltid vet mer om patientens kropp än patienten som levt hela sitt liv i denna kropp! LOL. Och så ska jag så lite fröer för det blir jag alltid glad över! Våren är ju på väg! Fåglarna har börjat sjunga och min partner har rapporterat in anblick av två tranor! Bara en sån sak!

Sköt nu om er så försöker jag göra detsamma!